Har precis smitit in i sovrummet med laptopen o hör med skräckblandad förtjusning hur far i huset styr och ställer ihop ett kvällsmål åt de suktande ungarna. Där är speciellt en liten kamrat som gärna testar pappas gränser. Jag räknar, det gör inte han. Ni vet ställer såna där fåniga ultimatum " om du inte kommer hit nu före jag räknat till tre.."
Är inte ofta som det inte är jag som står där och fixar och trixar. Samma gäller lillemansinsulingivning, har jag märkt. Fast jag tänker att vi båda liksom ska dela på det där insulin-grejset så är det likt f-bannat alltid jag som står där och trynar i hans väska o sticker honom. Varför är det så?
Tänk att bara slå sig ner på soffan och greppa efter en trädgårdstidning och leka osynlig. Bara vara publik. Smälta in i tapeten (inte för att det finns tapeter i detta hus).
JAHAPP, i skrivandes stund så ropar maken från köket "älskling, inte har du väl gett levemiret? (det långtidsverkande insulinet) Jag: Jo! Jag sade ju det åt dig (o skrev in det i hans häfte)! Han: Oh, shit!!"Helt otroligt att precis då jag skriver om att ge bort lite av mitt "kontrollbehov" så händer det.Gossen får dubbeldos långtidsverkande insulin!!! Otroligt. Så var den natten fullspäckad med program. Jag menar detta innebär nu att sätta i honom extra kvällsmål inför natten och vakta så hans blodsocker inte sjunker för lågt. Gulp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar