Får ursäkta för den oförvarnade långa pausen, blir lätt så här sommartid. :/
Vi var igår till vår barnläkare och tog två flugor i en smäll, vi gjorde den årliga kontrollen på det lillas hjärta (hade en akut myokardit endast 2 v gammal sedan dess kollas han upp med EKG, hjärtultraljud o blodprover engång per år) och diabeteskontroll och allt var fin fint!! Ett litet, litet läckage i vänster hjärtklaff men inget som inte räknas som normalt.
Det som var nytt var att vi tog en held drös blodprov där bl.a. kolesterol, HbA1c-långtidssockret m.m alla prover vad bra!! Långtidssockret låg på 7 jämnt (alltså inom ramen)!!
Fick cred för att jag sköter hans diabetes pedantiskt..."välvågat" (eftersom jag tar ner det med fart då det är högt, vilket är lite risky business o antagligen yrkesskada som sjukskötare) men efter mina år inom äldre omsorgen där jag sett defekterna av högt blodsocker så är jag rädd, jag erkänner! MEN man gräver sin egen grop därefter också...han blir svårare att lämna bort..när han jämnt är så "pressad" i sitt blodsocker. Man bör alltså ständigt vara där o fånga honom innan han dimper och mata honom med extra kolhydrater då han rör på sig. Nå, fick nu tillsagt att jag inte får ta ner honom riktigt så "snabbt" (is i magen, is i magen).
Nytt efter detta besök är att lilleman nu ska lära sig att själv sticka sig (femåringen..hade inte ens tänkt tanken) och att vi öppnat upp för en pumpdiskussion till hösten...
Å som bäst sitter vi i en sits där jag inte kan arbeta eftersom det inte finns någon som vill ta hand om vår lilleman! Det går ju sådär.. med endast en inkomst till hushållet. Har hört att vissa kommuner i landet kan gå in och hjälpa, de kan erbjuda personlig assistent, närstående stöd eller dylikt?
Enda vi vet nu är att situationen är hopplös, ännu lite mer hopplös blir den av att vi bor ute på en ö varifrån man måste ta sig med färja och bil så resvägen till jobbet blir en timme åt båda håll.
Jag och min lilleman är i enslag symbios och inget fel med det men det är ju inte normalt och ibland känns det som man dräneras på all sin kraft. Enda chansen för mig att dra mitt står till stacken är att jag hoppar in o jobbar inom vården på min mans semester.
Nå, nu ska man inte klaga!
Vi gråter tysta istället nattetid för att hopplösheten blivit till vardag.
;)
